Ön Tankar, Karlebys port mot havet, har i flera århundraden erbjudit skydd åt kusttraktens fiskare och säljägare samt tryggt ledsagat sjöfarare till Karleby hamn. Skäret steg av landhöjningen upp ur havet på 1200-talet och utrustades redan tidigt med ett sjömärke. Ett stenkummel restes för att vägleda sjöfarare och för att öka dess synbarhet försåg man det med järnstänger som kröntes med tunnor. Ön var tidigare känd som Klippan, men fick tack vare sjömärket namnet Tankokari (Stångskär), från vilket namnet Tankar senare härleddes.
De grunda vattnen utanför Gamlakarleby och de vådliga farlederna försvårade inseglingen till stadens hamn för större fartyg. Då fartygen ökade i storlek blev stadens borgare tvungna att anställa lotsar att hjälpa när fartyg anlöpte och avgick från hamnen. Tankar utvecklades till en naturlig lotsstation.
I mitten av 1800-talet övergick öns lotsar i statlig tjänst. Då fyren färdigställdes år 1889 behövdes personal för att sköta den och således etablerade sig tre livskraftiga samhällen på ön: Den grönskande södra delen var fiskarnas rike medan den karga nordsidan tillhörde lotsarna och fyrvaktarna med familjer.
På 1860-talet fanns det ca 60 båtvikar på Tankar. Av dessa ägdes tre av kronan och de användes av lotsarna. På öns östra strand kan man ännu se rester av dessa gamla hamnar.
Tankar med tusen berättelser
Runtomkring fyren på öns norra del stod fyrvaktarnas och lotssamhällets målade hus. Fiskarbyn, som ligger vid en skyddad hamn på öns östra strand bär ännu idag vittne om de strömmingsfiskare med familjer som sommartid bebodde ön och om deras levnadssätt. Saltdoften, fiskarstugorna som under århundradenas gång grånat av havsvindarna samt de traditionella fångstredskapen på stugväggarna och i sälfångstmuséet påminner om en tid då det innebar hårt arbete och ofta även fara att tjäna sitt levebröd på havet.
Det stora avståndet till Gamlakarleby (ca 20 km) gav öborna på Tankar en viss frihet men ställde samtidigt krav på införande av egna regler för fiskarsamhället. Hamnfogden och hamnrådet upprätthöll ordningen på Tankar enligt den hamnordning som hade utfärdats för rikets alla fiskelägen av Sveriges kung år 1726.
Livet på Tankar styrdes förutom av kronan också av kyrkan. Öbornas färd till Karleby sockenkyrka konstaterades vara orimligt lång och för att åtgärda saken byggdes 1754 en kyrka på Tankar, där församlingens kaplan höll gudstjänster sommartid.